Ladys

Det svider att höra sin mamma säga det. Visst spenderar vi tid, men ibland så lägger man sin energi på andra saker, oftast saker som man inte kan dela med sin familj. Fan vad föräldrar misstar sig. Det finns inga föräldrar som är som våra. Ja ja, alla säger så men det är verkligen så.

När man tar en titt på den perfekt uppfostrade syskonen man har, som alltid väljer rätt, alltid spenderar och samspelar tid och känsla med föräldrarna kan man ju fråga sig: Vart fan gick det fel för oss?
Kanske är det så att uppfostran i Bosnien skiljer sig från den i Sverige?  Eller kanske är det ett faktum att vi  "de andra barnet" är mer egoistiska eller om man vill kalla det mer självständiga?

Vi är för bekväma kanske. Våra föräldrar trollar fram pengar när det behövs,ringer för att "checka" att man fått näring i sig och har modet när de tar sig tid att göra stora samtal så att man inte är "ute och cyklar". Främst av allt så har dem accepterat att bestämd och envis är den man är.

Vi har våra syskon att tacka, och ta oss fan, dem lyfter vi upp på pedistal. Alla ni som brukar tjata om att vi lyfter syskonen över allt annat, ni har rätt, för så är det. Vår bror och syster har tagit all sin kraft och format mamma och pappa så att vi envisa fan kan glida. Livet testas på dem och nu kan vi bara njuta. Utan er syster och bror hade vi dejtat "gangstas och gifta män" och nöjt oss med att bli sminköser och aldrig riktigt sträva dit vi borde.
Ni får oss att sträva efter att vara så bra som ni, om inte till och med lite bättre.

Ni kan ju fan inte vara bäst på allt, lite får vi ju ta åt oss själva...


(Mamma, znam da citas blogg ponekad, evo vidis da sam tvoje fino dijete)

- som bär upp mig när tider är som svårast, som ringer och ta mina beslut åt mig bara för att jag inte kan eller är förrvirrad,
 som erbjuder sig att bo 3st på 21kvadrat meter för att jag inte ska må piss,
som älskar att bjuda på sig själv och göra allt för att man ska känna sig välkommen till deras "nya stad".
Det är änglar kära läsare och dom är få, men jag har hittat mina o föralltid ska vi hålla ihop.

VI alla är uppväxta i en liten stad, i ett litet område som alla fruktade för de var "farligt".
Vi gick upp på morgonen och samlades alla på ett o samma ställe varje morgon, sedan lekte vi bort alla famlije, kärleks, och främlingfientliga problem.
Dunkgömme, rödavita rosen, fotboll, och  bus fanns på listan varje dag och vi hatade att skiljas åt då mamma ropade hem oss på kvällen.
Nu har vi alla blivit stora och försöker göra vårt bästa för att gå vidare i livet, bli något, skapa karriär och familj. Samtidigt försöker vi höras och dryga ut gamla skämt som aldrig blir tråkiga, bara för att påminna varandra om att vi är vi, och vi är speciella.
Vi är några i Malmö,några  i göteborg & resten i vår kära uppväxtstad och i helgen bestämmde vi oss för att ses och bara softa och samla krafter tillsammans, och göra allt det vi älskar att göra.
Vi skrattar, vi dansar, vi fikar, ragga på killar och shoppar dessa dar, men snart är det slut och vi måste skiljas och åka tillbaka till vår vardag där vi gör de bästa för att försöka nå våra mål.
 det här är mina ladys som får mig att aldrig tvivla på riktigt vänskap.

Man måste tänka sig för vem man delar sitt hjärta med. Det finns många människor som inte klarar av andra människors framgång och lycka. Det finns människor som inte klarar av andras skratt och inställning till livet. Sen finns det människor som är precis sådana som man själv behöver och hjälper en att stå stadigt, dem som köper cheesballs för de vet att man älskar dem och dem som ringer för att säga att de synd att du inte är med i helgen eller bara de som ringer för att kolla läget. Dem är få.

•-          Hjälp mig lösa detta. Jag vill inte ha det såhär mer.

•-          Jag ska hjälpa dig, för du vill bli av med denna känsla. Det är bara du. Du ska påminna dig själv att du inte vill vara där du är för du mår dåligt. Detta är en bajs, inget du vill ha eller är villig att kämpa för, för visst är det så?

•-          Hur gör jag?

•-          DU blir av med känslan. Du ringde och pratade ut en sista gång, du har gjort allt du kan. Detta suger jag vet, men jag tror lyckan vänder när man mest behöver det. Imorgon tar vi automatfoton, vi har skit roligt. Sen nästa vecka kommer tjejerna och då ska vi party. Allt kommer att lösa sig. JAG LOVAR!

"Det finns ingen lycka som går upp mot ett hjärta som förstår"

/ Victor Robinson

Två veckor, det är allt det tar. Under två storstads- superLadys veckor hinner man med mycket. Man hinner glömma bort att komma ihåg, man minskar andningen, man går ner i vikt genom att omedvetet minska näringsintaget och det värsta av allt är att man sover minimalt. Sen åker man hem och då smäller det. Det är också skönheten med att bo ensam i storstaden.

Vi båda Ladys åkte hem till föräldrarna och då insåg vi. När ens mamma bemöter en i hallen och säger: "Men älskling, varför är du så blek" då börjar man fundera: "Vad åt jag idag?". Eller snarare "åt jag ens idag"?? När man bor själv är processen med mat en ceremoni för oss ladys. Om man känner av hungern börjar man klura på vad man ska laga och tills det är klart har hungern gått över.

Hemma hos föräldrarna råder ett lugn. Man släpper all oro, okej nu ska vi inte överdriva men en hel del av oron. Man äter när man är hungrig för det alltid finns mat, man sover lugnt eftersom det inte finns tider att passa och man kan ligga i soffan utan att få ångest för man inte gör något speciellt. Det är först när man kommer hem till gamlingarna och får migränanfall på grund av sömnbristen man haft då man inser att man ständigt varit igång i storstaden. Mamma och pappas hem blir en perfekt "rehabilitering" men efter det vill man av någon konstig anledning tillbaka till storstaden och ruset och förstöra sig igen.

 Är det kanske för att åter igen kunna återvända på nytt....
..... eller så är det bara helt fantastiskt skönt att glömma bort att komma ihåg ibland?

För några månader sedan, fy fan vilken dag, en sådan dag som får en att sluta andas, i alla fall i några sekunder. Ett telefonsamtal som förändrade hela dagen. Skratt och gråt, allt på samma gång. Första veckan är den pytteliten, men i 22veckan så hör den oss, den rör sig, sparkar och vilar. En liten människa, den är liten men den sparkar. Folk har fått för sig att det är värsta sparkarna, men det är en liten rörelse.
Magen, den blir stooooor, stööörre , stöööörrst. Helt galet.

"Den hör dig när du pratar så därför prata mycket och lyssna på sånger" det sa doktorn. 

Självklart sa inte doktorn det till oss Ladys, men han sa det till vår vårblomma och barndomsvän. Nu ska vi ladysar bli Teta  1 och Teta 2 och få en bebis i vår vardag att ta hand om.     En helt ny lady ska födas. Det ska bli så roligt. När vi var barn sa vi alltid att hon var den av oss tre som skulle bli mamma först, och visst blev det så.

En finare mamma och mage får man leta efter.

Jag sitter och skriver, utan min andra blogglady fysiskt närvarande men dock alltid psykiskt, men något fantastiskt har hänt, inte en gång utan två. Eller jag vet inte om det inte har hänt flera gånger men jag har varit uppmärksam dessa två gånger, det lyckades överraska och förvåna, helt otroligt. En gång sa en vän till mig att man ska vakna på morgonen, njuta av vårdoften, imponeras av grönska och träd att alltid vakna och vara tacksam för att man vaknar. Jag håller med, men jag tror inte riktigt på att man kan sätta ord på det absoluta i vardagen. Jag har fått bevittna något mer fantastiskt än naturen och glädjen av att JAG vaknar varje morgon. Jag har fått bevittna hur fina människor kan vara, hur människan, som enligt mig, är större än allt annat har bidragit med hjälp, utan någon som helst förväntan på att få tillbaka något för det. Ren och skör hjälpande hand. Jag steg på bussen med ett månadskort som jag alltid köper men just den här dagen var det något problem med mitt kort. Det fungerade helt enkelt inte. Innan jag steg på bussen stod jag och väntade vid busshållsplatsen och betraktade en pappa med sina två små barn. Barnen lekte och när bussen kom ville dem på, så jag släppte förbi dem före mig i kön. Någon måste ha uppmärksammat detta för den här pappan blev min ängel just den dagen. Jag hade en 500kr sedel på mig och busschauffören vägrade ta emot den, så där stod jag, med ett icke fungerande busskort och en femhundra kronors sedel som chauffören vägrade att ta emot. Jag var dessutom tvungen att åka med den här bussen, jag hade tider att passa, en läkartid för att vara exakt. Jag var i en förort dessutom och kunde inte promenera in till centrum, det skulle ta mig minst fem timmar. Jag och chauffören stod och diskutera, näst intill irriterande skrek, och då kommer den här pappan fram och säger: "Jag vill betala för din biljett". Han sa det så självklart, "du åker på en vuxenbiljett va?" och la en 20kr sedel i min hand. Jag stod still i två minuter, helt chockad. Jag har varit med om att busschaufförer släpper förbi en, men en upptagen tvåbarnspappa som reser sig för att underlätta min dag var helt galet. Jag tackade för biljetten, men egentligen ville jag tacka honom för att han varit den perfekta medmänniskan på planeten, enligt mig då förståss.

Den andra gången då jag kände att något fantastiskt galet höll på att hända var då jag satt på tåget och en äldre dam satt en bit ifrån mig. Jag och alla andra på tåget bevittnade att hon var ensam, förvirrad och hon upprepade att hon inte riktigt visste när hon skulle gå av. En annan äldre dam steg på tåget och satte sig slumpvis mitt emot den här förvirrade damen. De började föra en konversation, den förvirrade damen började desperat säga att hon tyckte att det var mycket otäckt eftersom det redan var kväll och hon skulle gå av tåget i en större stad. Hon sa att hon hoppades att hennes dotter skulle hämta henne. Hon var orolig för att hon skulle frysa, eftersom det var vinter och snön började falla. Hon hade nämligen glömt sin halsduk någonstans, var visste hon inte. Jag insåg snabbt att den andra damen ville hjälpa henne. Hon satt sig bredvid henne, tog hennes händer och började värma upp dem genom att gnugga dem mot sina händer. Hon talade i lugn ton och sa: "Du skall gå av 19.25 och din dotter kommer säkerligen att vara på perrongen och vänta på dig". Hon höll i hennes hand under flera minuter, värmde och tröstade. Sen sa hon, vet du vad, du kan få min halsduk för jag har många hemma ändå. Jag satt och bara titta, var helt fascinerad över hur mycket hon tog till sig henne och gjorde henne lugnt. Den förvirrade damen steg av tåget, lugnare, tryggare och dessutom hade hon fått en ny halsduk av en person hon känt i 15minuter.

För mig är detta små mirakel i vardagen.

Oförglömligt.

Män, pojkar, grabbar, oavsett vad ni än kallar er så finns det vissa som sannerligen är tragiska. När ska ni lära er att vissa saker är fruktansvärt oattraktiva, ni verkar aldrig förstå. Som nummer ett så måste ni inse att om ni är snåla så dölj det så gott det går. Det är fruktansvärt O-attraherande med killar som alltid räknar hur mycket pengar de har, som vill ha koll på vart deras pengar tar vägen, även om det bara är på en liten pommes frites. "Ursäkta, vad kostar muffinsen?" Öhh oooh, det är lika spännande varje gång. Det finns fall i vår omgivning där killar som blivit nekade en andra dejt krävt pengarna tillbaka för Coca Cola:n de köpte under första dejten. Lady 1 och 2 hoppas innerligt att detta är ett special fall och inte sker ofta.

Det andra oattraktiva tinget som aldrig, kära killar, håller i längden är när en kille älskar sitt utseende och sin kropp mer än något annat. När er käraste ägodel befinner sig på er själva är det sorligt. Ingen tjej vill ha en pojkvän som fixar sig längre och noggrannare än hon själv. Det är faktum som kvarstår.  En kvinna vill trots allt förbli en kvinna i sitt förhållande.

Det tredje är när killar utger sig för att vara någon de egentligen inte är, de talar i stora ord, de använder och citerar andra och de pratar enligt moral "så som det borde låta". En riktig man, kille eller grabb talar för sin sak och vågar ge av sig själv för att få någon att må bra och inte bara att få sig själv att må bra.

Det fjärde och slutliga är inte ens killar och grabbar det handlar om, denna kategori kallar vi för "nötter" som säger saker som: "jag skulle aldrig göra si och så mot dig för du betyder så mycket", "jag skulle aldrig ha "sexual intercourse" med dig för du betyder mer än så" och liknande.  Dessa killar håller aldrig för tjejer genomskådar detta, det går fort, inte ens en vecka tar det. De är inte djupare än vad deras meningar är... därför får dem också en egen kategori- "kill it before it dies".

                 Man får inte glömma att det finns himlar där stjärnor lyser, varje natt.

Det är orättvist att samhället låter överviktiga människor "Offer-förklaras" & helt plötslig tycker alla "synd" om överviktiga människor.  Man får inte ens använda ordet "tjock" utan att bli utpekad som mobbare.

Ser vi en överviktig bli ut röstad ur Idol tycker vi mer synd om den än om en smal tjej blir ut röstad. Henne har man inte lika medkänsla för. Varför?

En konstig fördom man har är att "tjocka människor skulle vara snälla", då säger man indirekt att smala skulle vara vad? Elaka?

Känner till och med skuld nu när jag sitter och skriver om en helt normal grej som diskuteras i samhället just för att man kommer bli utpekad som elak.

När jag föreslog att skriva om "överviktiga människor särbehandling" sa lady 2 helt automatisk att det skulle bli ett hett ämne.

Diskussionen handlar inte om vad som är "finast" eller "går hem hos grabbarna" för vi alla är medvetna om att personligheten och utstrålning är det som räknas mest i längden, utan diskussionen handlar om vad som är bättre för en person & hälsosammare helt enkelt.

Diskussionen handlar även om att hur folk tar sig frihet att vara elaka mot smala människor.

Vi är alla människor, med lika känslor.

Tycker det är dags att prata om övervikt högt och som ett samhällsproblem i och med att alla jordens människor redan vet att det får sina negativa följder.

Man bli slöare, som följd av det nedstämd, sedan kan man lättare få hjärtproblem osv.

Den ologiska och orättvisa skillnaden är att man gärna får säga till en smal person att den behöver "bygga upp sig" eller "gå upp i vikt", men man får inte påpeka för en överviktig att den just är överviktig. Alla tar förgivet att man vill vara smal och människor som aldrig försökt att gå upp i vikt vet inte vilken disciplin det kräver dessutom. Man får ju inte ens titta länge på en överviktig utan att bli kritiserad men till en smal person får man säga: har du bantat hela sommaren, du har försvunnit nästan och då ska man ta det som en komplimang.

Ärligt talat, vi har väl alla känslor oavsett kroppsvikt!

Vad säger att en smal person inte skulle bli illa berörd när man faktiskt rakt ut påpekar deras utseende negativt. För är smala personer oberörda eller?

Grejen är att man skulle ju aldrig få kredit (slang för beröm) för att man faktiskt lyckats hålla sig hälsosam och vältränad hela livet. Nej, då kommer fördomar fram om att man skulle vara utseendefixerad, rädd för att bli fet, försöka kopiera modeller och kändisar, bantar, anorexi osv.  Skulle det spela någon roll om att hon/han faktiskt försöker gå upp i vikt?

Förmodligen inte.

Att motionera och äta hälsosamt är BRA för kroppen.

Det borde alla människor ha som utgångspunkt för att då mår man bättre som person & är mer glad och aktiv när magen mår bra.

Kära läsare det jag försöker väcka är frågan kring hur vi särbehandlar varandra och att vi bör tänka på hur vi talar till varandra så att en hälsosamkropp aldrig blir kritiserad.

Hejsan kära läsare
Innan utgång satte sig Lady1 & Lady2 för att spana in victoria secret stufs...
Först började det med ett läppglans...sen slutade med en faktura på ciruks 1****$..
The Ladys hade tyvärr inte kontokort till detta, men som tur var har vi en mycket förstående familj...

All pps check this out  https://www.victoriassecret.com/