en dag hos 9:2b
Det är tisdag.
Tystnaden i klassrummet är påtaglig. Alla sitter stilla, vissa halvligger på golvet, andra ligger i soffan och tittar. All fokus ligger på Jack and Rose, deras kärlek och kamp. Trots att eleverna sett filmen minst en gång innan så är det helt fascinerande hur Rose och Jack åter igen får alla blickar på sig. Jag sitter bredvid och bara tittar och studerar på hur de reagerar på dramat. Vissa av tjejerna fäller sina tårar när Jack hamnar på havsbotten medan pojkarna diskuterar hur hårt man slår sig när man glider av båten och smäller ner i vattnet. Det är inte så relevant egentligen, jag ville mest bara påpeka något annat.
När man är i denna miljön krävs det mycket av en själv. Hur mycket man än intalar sig att man kan dölja vissa saker så går det inte. Eleverna kräver att man är en äkta person. Vad jag menar med äkta är självklart diskutabelt men vissa saker krävs. Eleverna kanske säger: Varför är du inte så glad idag? Är du arg på någon? Känner du dig ledsen? Har de hänt något? Dessa frågor kräver relativt spontana och snabba svar och de drar sig inte för att fråga ännu en gång om de inte fått ett bra svar.
När man är i denna miljön lär man sig att placera sig själv på andra plats. Någon annans behov kommer i första hand. Förrutom kursplaner och skollag finns vädegrund och andra givande debatter. Vem mår dåligt idag och vad kan JAG göra är två relevanta frågor i skolmiljön.
Kärleken som jag upplevt av 9:1 och 9:2 är oförglömlig. De kommer alltid att finnas med mig eftersom de är mina första elever som jag ärligt engagerat mig i. Många människor har försökt att släcka mitt engagemang för eleverna i klass 9 men tur är väl att jag är en av Sveriges envisaste fan, för det är obeskrivligt hur mycket dessa elever har lärt mig trots att det är jag som undervisar dem.
Tålamod, tjat och ödmjukhet löser en hel del, tro det eller ej.
Tystnaden i klassrummet är påtaglig. Alla sitter stilla, vissa halvligger på golvet, andra ligger i soffan och tittar. All fokus ligger på Jack and Rose, deras kärlek och kamp. Trots att eleverna sett filmen minst en gång innan så är det helt fascinerande hur Rose och Jack åter igen får alla blickar på sig. Jag sitter bredvid och bara tittar och studerar på hur de reagerar på dramat. Vissa av tjejerna fäller sina tårar när Jack hamnar på havsbotten medan pojkarna diskuterar hur hårt man slår sig när man glider av båten och smäller ner i vattnet. Det är inte så relevant egentligen, jag ville mest bara påpeka något annat.
När man är i denna miljön krävs det mycket av en själv. Hur mycket man än intalar sig att man kan dölja vissa saker så går det inte. Eleverna kräver att man är en äkta person. Vad jag menar med äkta är självklart diskutabelt men vissa saker krävs. Eleverna kanske säger: Varför är du inte så glad idag? Är du arg på någon? Känner du dig ledsen? Har de hänt något? Dessa frågor kräver relativt spontana och snabba svar och de drar sig inte för att fråga ännu en gång om de inte fått ett bra svar.
När man är i denna miljön lär man sig att placera sig själv på andra plats. Någon annans behov kommer i första hand. Förrutom kursplaner och skollag finns vädegrund och andra givande debatter. Vem mår dåligt idag och vad kan JAG göra är två relevanta frågor i skolmiljön.
Kärleken som jag upplevt av 9:1 och 9:2 är oförglömlig. De kommer alltid att finnas med mig eftersom de är mina första elever som jag ärligt engagerat mig i. Många människor har försökt att släcka mitt engagemang för eleverna i klass 9 men tur är väl att jag är en av Sveriges envisaste fan, för det är obeskrivligt hur mycket dessa elever har lärt mig trots att det är jag som undervisar dem.
Tålamod, tjat och ödmjukhet löser en hel del, tro det eller ej.
Kommentarer
Trackback
