Ladys

"Han är världens bästa fotbollsspelare. Punkt.
Han ska tända ljuset. Sen ska han spela med ungdomar.

 Två lag. Kommer jag med där...Får jag spela där..
På samma plan.I samma match. Med Zlatan Ibrahimovic... Jag kan dö"

 

Zlatans leende har premiär på Malmö stadsteater Lördag den 29nde november men vi är lyckligt lottade som har en kompis som medverkar i teatern och han fixade 3biljetter till oss för dagens "prov-föreställning". Bästa platserna och en fantastisk show räknade vi inte med denna torsdags eftermiddag.

Zlatans leende handlar om flickan ElsaEmilia som får några uppdrag i Malmö som hon försöker lösa för att få återförenas med sin mamma. Den handlar om att läsa av tecken på Malmös gator, om att stå upp emot
Gangster Gangster Gangster och att hålla sig för skratt när någon fiser, om att få en pappa att gråta och om hur kul det vore att spela fotboll med Zlatan Ibrahimovic. Det är en dag då det händer hemska saker, men också väldigt bra saker. Det är en saga om Malmö och livet.

Efter denna fantastiska teater fylld med både skratt och gråt var vi tvungna att gå ut från portarna ut till de vekliga livet där Lady 2 fastnade en dörr och fick jätte blåmärke och Lady 1 bränt sig förfärligt på ett strykjärn.
Tillbaka till biblioteket för att lösa veckans hemtenta frågor och tillbaka till vår lyxiga villa för att mentalt och fysiskt förbereda sig för yttligare 2 praktik veckor.Ja, säg inte att vi är lata kära stora syskon och älskade föräldrar. Här arbetar 2 otroliga kvinnor för att skapa karriär, festa som rika och ha minst en jätte mysig fika om dagen.Vi har det bra, så ska det va, och visst är det härligt att få vara student i Sveriges roligaste stad..

Agneta Sjödin skrev en bok, "En kvinnas resa" som handlar om att hon gjorde en pilgrimsfärd i tre månader för att finna sig själv och rannsaka sitt inre. Jag, Lady 1, var mycket positivt inställd till detta fram tills jag insåg att hela resan gick ut på att hon till slut insåg att det var en specifik man hon saknade i sitt liv. Efter resans gång återvände hon hem för att ringa honom. WHAT?  Är livet fulländat först då man finner sin partner? Ska man behöva besegra berg, bäckar, broar och hav för att återvända och ringa en MAN? Well....

Funderade på den efterlängtade partnern. Alla våra normer tyder på att man ska gifta sig, helst innan trettio, skaffa barn och köpa ett hus. Vi kan himla med ögonen, men fan, det är vad man fostras till. När någon avstår från normen betraktas man som annorlunda (han där är konstig, han är trettio, varför är han inte gift???).

Då tänkte jag på hur ofta människor funderar på alla gifta par vi har omkring oss. Idag kan man höra att människor skiljer sig efter 30års äktenskap "vi är inte kära längre helt enkelt". Vill man vänta i 30år för att få höra detta? Eller hur många kvinnor går inte runt och väntar på att deras män ska fria. De väntar och väntar på att han ska få "tummen ur" och sätta sig på ett knä och fråga en om man vill, (förutom huset, barnet, hunden, bilen) dela resten av sitt liv med honom? Well,.. så gifter dem sig, tog bara 30år för honom att fråga, och om ni undrar varför hon inte har friat handlar det förmodligen också om den oskrivna regeln.

Stora författare skriver om kärlek, damer som skapat historia, som tillexempel Therese Raquin som mördade sin man för att leva med sin ungdomskärlek, Emma Bovary som flydde från vardagliga äktenskapet till älskare och Anna Karenina som älskade men inte blev älskad och tog sitt liv. Well.. kärleken har sitt pris. "Bättre att ha älskat" hittade någon på och visst kan det stämma men det är alltid en som älskar och en som blir älskad. När den som blir älskad börjar älska förvandlas den som älskade först till något annat, eller snarare någon annan. Kanske en Bovary, Raquin eller Karenina?  Well, I just don´t get this about love.

Det svider att höra sin mamma säga det. Visst spenderar vi tid, men ibland så lägger man sin energi på andra saker, oftast saker som man inte kan dela med sin familj. Fan vad föräldrar misstar sig. Det finns inga föräldrar som är som våra. Ja ja, alla säger så men det är verkligen så.

När man tar en titt på den perfekt uppfostrade syskonen man har, som alltid väljer rätt, alltid spenderar och samspelar tid och känsla med föräldrarna kan man ju fråga sig: Vart fan gick det fel för oss?
Kanske är det så att uppfostran i Bosnien skiljer sig från den i Sverige?  Eller kanske är det ett faktum att vi  "de andra barnet" är mer egoistiska eller om man vill kalla det mer självständiga?

Vi är för bekväma kanske. Våra föräldrar trollar fram pengar när det behövs,ringer för att "checka" att man fått näring i sig och har modet när de tar sig tid att göra stora samtal så att man inte är "ute och cyklar". Främst av allt så har dem accepterat att bestämd och envis är den man är.

Vi har våra syskon att tacka, och ta oss fan, dem lyfter vi upp på pedistal. Alla ni som brukar tjata om att vi lyfter syskonen över allt annat, ni har rätt, för så är det. Vår bror och syster har tagit all sin kraft och format mamma och pappa så att vi envisa fan kan glida. Livet testas på dem och nu kan vi bara njuta. Utan er syster och bror hade vi dejtat "gangstas och gifta män" och nöjt oss med att bli sminköser och aldrig riktigt sträva dit vi borde.
Ni får oss att sträva efter att vara så bra som ni, om inte till och med lite bättre.

Ni kan ju fan inte vara bäst på allt, lite får vi ju ta åt oss själva...


(Mamma, znam da citas blogg ponekad, evo vidis da sam tvoje fino dijete)