Ladys

- som bär upp mig när tider är som svårast, som ringer och ta mina beslut åt mig bara för att jag inte kan eller är förrvirrad,
 som erbjuder sig att bo 3st på 21kvadrat meter för att jag inte ska må piss,
som älskar att bjuda på sig själv och göra allt för att man ska känna sig välkommen till deras "nya stad".
Det är änglar kära läsare och dom är få, men jag har hittat mina o föralltid ska vi hålla ihop.

VI alla är uppväxta i en liten stad, i ett litet område som alla fruktade för de var "farligt".
Vi gick upp på morgonen och samlades alla på ett o samma ställe varje morgon, sedan lekte vi bort alla famlije, kärleks, och främlingfientliga problem.
Dunkgömme, rödavita rosen, fotboll, och  bus fanns på listan varje dag och vi hatade att skiljas åt då mamma ropade hem oss på kvällen.
Nu har vi alla blivit stora och försöker göra vårt bästa för att gå vidare i livet, bli något, skapa karriär och familj. Samtidigt försöker vi höras och dryga ut gamla skämt som aldrig blir tråkiga, bara för att påminna varandra om att vi är vi, och vi är speciella.
Vi är några i Malmö,några  i göteborg & resten i vår kära uppväxtstad och i helgen bestämmde vi oss för att ses och bara softa och samla krafter tillsammans, och göra allt det vi älskar att göra.
Vi skrattar, vi dansar, vi fikar, ragga på killar och shoppar dessa dar, men snart är det slut och vi måste skiljas och åka tillbaka till vår vardag där vi gör de bästa för att försöka nå våra mål.
 det här är mina ladys som får mig att aldrig tvivla på riktigt vänskap.

Man måste tänka sig för vem man delar sitt hjärta med. Det finns många människor som inte klarar av andra människors framgång och lycka. Det finns människor som inte klarar av andras skratt och inställning till livet. Sen finns det människor som är precis sådana som man själv behöver och hjälper en att stå stadigt, dem som köper cheesballs för de vet att man älskar dem och dem som ringer för att säga att de synd att du inte är med i helgen eller bara de som ringer för att kolla läget. Dem är få.

•-          Hjälp mig lösa detta. Jag vill inte ha det såhär mer.

•-          Jag ska hjälpa dig, för du vill bli av med denna känsla. Det är bara du. Du ska påminna dig själv att du inte vill vara där du är för du mår dåligt. Detta är en bajs, inget du vill ha eller är villig att kämpa för, för visst är det så?

•-          Hur gör jag?

•-          DU blir av med känslan. Du ringde och pratade ut en sista gång, du har gjort allt du kan. Detta suger jag vet, men jag tror lyckan vänder när man mest behöver det. Imorgon tar vi automatfoton, vi har skit roligt. Sen nästa vecka kommer tjejerna och då ska vi party. Allt kommer att lösa sig. JAG LOVAR!

"Det finns ingen lycka som går upp mot ett hjärta som förstår"

/ Victor Robinson

Två veckor, det är allt det tar. Under två storstads- superLadys veckor hinner man med mycket. Man hinner glömma bort att komma ihåg, man minskar andningen, man går ner i vikt genom att omedvetet minska näringsintaget och det värsta av allt är att man sover minimalt. Sen åker man hem och då smäller det. Det är också skönheten med att bo ensam i storstaden.

Vi båda Ladys åkte hem till föräldrarna och då insåg vi. När ens mamma bemöter en i hallen och säger: "Men älskling, varför är du så blek" då börjar man fundera: "Vad åt jag idag?". Eller snarare "åt jag ens idag"?? När man bor själv är processen med mat en ceremoni för oss ladys. Om man känner av hungern börjar man klura på vad man ska laga och tills det är klart har hungern gått över.

Hemma hos föräldrarna råder ett lugn. Man släpper all oro, okej nu ska vi inte överdriva men en hel del av oron. Man äter när man är hungrig för det alltid finns mat, man sover lugnt eftersom det inte finns tider att passa och man kan ligga i soffan utan att få ångest för man inte gör något speciellt. Det är först när man kommer hem till gamlingarna och får migränanfall på grund av sömnbristen man haft då man inser att man ständigt varit igång i storstaden. Mamma och pappas hem blir en perfekt "rehabilitering" men efter det vill man av någon konstig anledning tillbaka till storstaden och ruset och förstöra sig igen.

 Är det kanske för att åter igen kunna återvända på nytt....
..... eller så är det bara helt fantastiskt skönt att glömma bort att komma ihåg ibland?

För några månader sedan, fy fan vilken dag, en sådan dag som får en att sluta andas, i alla fall i några sekunder. Ett telefonsamtal som förändrade hela dagen. Skratt och gråt, allt på samma gång. Första veckan är den pytteliten, men i 22veckan så hör den oss, den rör sig, sparkar och vilar. En liten människa, den är liten men den sparkar. Folk har fått för sig att det är värsta sparkarna, men det är en liten rörelse.
Magen, den blir stooooor, stööörre , stöööörrst. Helt galet.

"Den hör dig när du pratar så därför prata mycket och lyssna på sånger" det sa doktorn. 

Självklart sa inte doktorn det till oss Ladys, men han sa det till vår vårblomma och barndomsvän. Nu ska vi ladysar bli Teta  1 och Teta 2 och få en bebis i vår vardag att ta hand om.     En helt ny lady ska födas. Det ska bli så roligt. När vi var barn sa vi alltid att hon var den av oss tre som skulle bli mamma först, och visst blev det så.

En finare mamma och mage får man leta efter.