Ladys

För många år sedan skrev en kvinna om något som speglade hennes vardag. Det var frågor och känslor kring vad hennes närmaste vänner och hon delade dagligen. Ibland behöver man bara få läsa någon annans verklighet för att kunna ta en titt på sin egen. Sagan börjar här...

Fruntimmer eller damer?

Varje dag frågar jag mig, är tjejer verkligen "suckers for punishment" när det gäller män? På gatorna rör det sig tusentals kvinnor men i min umgängeskrets finns de mest intressanta för mina analyser. Varje dag delta vi problem och fakta om killar, alla har vi älskat förutom en av oss, alla har vi gått vidare men frågan är till vilket pris har man gått vidare? Alla har vi våra principer och trots att vi alla går igenom samma saker så gör vi det på olika sätt.

En av oss har haft många män i sitt liv, ett dussintal skulle jag tro, men hon brukar säga att det inte är något fel på det eftersom hon haft en speciell relation till de alla. Vi brukar skratta tillsammans med henne när vi pratar om de olika uppoffringar hon gjort för att få männen att stanna kvar men egentligen så har hon ett brustet hjärta. Hon har lämnat en förlovning och stadig relation mot sin egen vilja. Han blev rädd, det är anledningen till varför hon blev ensam kvar. Idag söker hon..

En annan av oss, hon är unik, aldrig blivit kysst av en pojke, kille, man. Hon lever i fantasi, hon drömmer om det som finns, men aldrig på nära håll. Hon har otrolig passion, och de få gånger någon visat intresse leder hennes passion till att hon fantiserat fram sitt eget bröllop och då brukar drömmarna oftast dö ut.  Hon brukar säga att alla män är svin, att ingen man är så bra som hon själv är, därför är det också omöjligt att finna någon verklig. 

Två av oss är ganska så lika. Efter långa förhållanden, nästan 2- 3 år, där de älskat i passion och åtrå men resulterat i att de idag är ensamma. De har alltid en resevplan, minst tre- fyra killar som de vet brinner för deras närvaro. Deras hjärtan är varken brustna eller åtrår mer, bara utmattade efter den eviga kampen att bevara känslan av den omöjliga kärleken, den allra första kärleken.
 
Den ena av dem skyller alltid bort känslorna, hon brukar säga att hon aldrig mer ska ge av sitt hjärta till någon men alla andra runt omkring henne vet att hjärtat blivit stulet av en ung herre sedan många år tillbaka. Men självklart talar vi aldrig med henne om det eftersom hon redan vet om det men lever i förnekelse. Hon har svurit ett evigt löfte tyst för sig själv, aldrig mer dela sitt hjärta med någon.

Den andra av dem tror att hon har kontroll över alla sina känslor. Gudarna ska veta att det dock verkligen inte är så. Hon har försvarat en mansgris, ursäktat hans missbrukande av kvinnor. Hon har älskat med hela sitt hjärta, för allra första gången. Idag är hon i en annan fas dock, hon har byggt på en reservplan, hon arbetar på att kunna älska en ny. Hon är en hopplös romantiker.  Sedan har vi den sista av oss damer, hon som är mest äventyrslysten av oss alla. Hon har haft korta och passionerade förhållanden med alla män, pojkar och mansgrisar som kommit i hennes väg. Hon har slukat de med sitt vackra hår och fått de att avguda henne med passion, i alla fall för stunden.  Hon lider av brustet hjärta. Den sanna kärleken har hon inte funnit. Alla har älskat mig, det brukade hon säga. Ord är ord brukade vi andra tänka, men aldrig säga. Hennes sanna kärlek har bedragit henne i tystnad. Det vet alla, i tystnad.

Alla hjärtan vill älska igen. Ja, problemet har aldrig varit att bli älskad utan att kunna älska, ömsesidigt. Kropp, magen och hjärtat ska vilja och känna samma sak, önskan, strävan efter samma mål. Allas damers hjärtan vill försöka finna viljan att öppna upp för nya relationer, bjuda in och dela med sig. Frågan är, varför har aldrig våra älskande känt besvikelse? Varför finner man alltid ursäkter för våra kärlekar?

Ursäkter och förklaringar som kretsar kring vårt kaffebord, en och en annan tår, många skratt men oftast varandras hjälp tillbaka till verkligheten. Runt vårt kaffebord finns inga ursäkter, det är helt tillräckligt att bara vara. Tillsammans kanske vi kan tjata ut alla förklaringar och med tiden täpper igen hålen i hjärtan. De är mina damer, där vi faller och reser oss, med huvudet högt. Ingen är värd mina damers smärta, för den som skapat smärta har aldrig riktigt älskat.