Rehab

Två veckor, det är allt det tar. Under två storstads- superLadys veckor hinner man med mycket. Man hinner glömma bort att komma ihåg, man minskar andningen, man går ner i vikt genom att omedvetet minska näringsintaget och det värsta av allt är att man sover minimalt. Sen åker man hem och då smäller det. Det är också skönheten med att bo ensam i storstaden.


Vi båda Ladys åkte hem till föräldrarna och då insåg vi. När ens mamma bemöter en i hallen och säger: "Men älskling, varför är du så blek" då börjar man fundera: "Vad åt jag idag?". Eller snarare "åt jag ens idag"?? När man bor själv är processen med mat en ceremoni för oss ladys. Om man känner av hungern börjar man klura på vad man ska laga och tills det är klart har hungern gått över.


Hemma hos föräldrarna råder ett lugn. Man släpper all oro, okej nu ska vi inte överdriva men en hel del av oron. Man äter när man är hungrig för det alltid finns mat, man sover lugnt eftersom det inte finns tider att passa och man kan ligga i soffan utan att få ångest för man inte gör något speciellt. Det är först när man kommer hem till gamlingarna och får migränanfall på grund av sömnbristen man haft då man inser att man ständigt varit igång i storstaden. Mamma och pappas hem blir en perfekt "rehabilitering" men efter det vill man av någon konstig anledning tillbaka till storstaden och ruset och förstöra sig igen.

 Är det kanske för att åter igen kunna återvända på nytt....
..... eller så är det bara helt fantastiskt skönt att glömma bort att komma ihåg ibland?


Kommentarer
Postat av: Black Mamba

o sen kan man från föräldrarnas telefon ringa mig och snacka i 57min om inget... rehab?

2008-10-07 @ 00:38:43
Postat av: Kebro

varför byter ni inte adress till skittråkig.blogg.se`?

2008-10-08 @ 17:33:14
Postat av: Black Mamba

hahahaha

2008-10-09 @ 15:27:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0